SHARE

Kära UFC:are,

Att tillsammans med min far cykla till Gammliavallen för att följa Umeå FC.s hemmamatcher var oförglömliga minnen under min uppväxt. Steve Galloway, Shamo Quaye och Zoran Petrovic var några av många spelare jag såg upp till. Där och då föddes drömmar om att en dag få ta på sig den blåa Umeå FC-tröjan, och precis som mina idoler, representera stadens bästa fotbollslag.

Att jag skulle bli fotbollsspelare hade jag kartlagt tidigt. Drivet för att träna har alltid funnits där, detta kombinerat med en gnutta talang och målmedvetenhet gjorde att jag själv gav mig chansen att visa vad jag gick för. Att jag dessutom fick en fin fotbollsuppfostran i IFK Umeå och vidare i Ersboda är jag evigt tacksam för.

2009 var året då jag fick äran att tillsammans med en handfull andra av den talangfulla 88-kullen ansluta till stadens lag, Umeå FC. Att dra på sig den blåa tröjan för första gången var en häftig känsla. Att det sedan skulle bli tio fantastiska och lärorika år i klubben känns smått overkligt. År av både med- och motgångar. Avancemanget till Superettan när hela staden slöt upp, vandra ut till Umeå FC hymnen med kaptensbindeln på armen är några av många oförglömliga ögonblick.

Men nu har tiden kommit då det är dags att tacka för mig. Jag har fattat det tuffa beslutet att avsluta min elitidrottskarriär inom fotbollen. För att kunna prestera på den nivå jag vill och önskar så måste drivet och motivationen finnas där. Dessutom har jag fått möjlighet att gå vidare och satsa på en civil karriär inom hotellbranschen, mot nya mål och drömmar vilket känns inspirerande.

Avslutningsvis skulle jag vilja passa på att tacka alla underbara spelare, ledare och ideella krafter som jag fått äran att lära känna och arbeta med under min tid i Umeå FC. Ni har gett mig fina minnen för livet.

Erik Lundström