SHARE

Efter åtta säsonger och 113 matcher för Umeå FC har Jens Sjöström tvingats ta det jobbiga beslutet att avsluta sin fotbollskarriär.

Läs hans egna ord om beslutet nedan.

”Aldrig tidigare har det varit aktuellt för mig att öppna dörren för att sluta, men nu när jag tagit det beslutet vet jag att det är rätt beslut, oavsett hur ont det gör i mig att konstatera att jag inte kommer få ut det min talang och ambition har att ge. Jag är stolt över att ha fattat detta svåra beslut trots att så mycket i mig som känner att jag vill fortsätta.

Min första tid i klubben var inte präglad av annat än fotbollsspelande, hårt jobb och glädje. Janne Westerlund tog oss ”lokala stjärnor” under sina vingar och skapade en grund som skulle leda till serieseger 2011. Efter mitt första år 2009 fick jag äran att bli utnämnd till lagkapten och dessutom få priset som Västerbottens bästa herrspelare.

Mina ryggbesvär, som är grunden för detta beslut, började 2010 och det var först de sista matcherna 2011 som jag var tillbaka på planen igen. Och med vilken glädje! Vi lyckades vinna de sista 5 matcherna i serien och genom Danny Perssons 2-1 nick hemma mot Akropolis så var mitt bästa idrottsminne bärgat.

Det har alltid varit självklart för mig att se möjligheter att komma tillbaka, både för min passion till sporten och till klubben. Varje dag har jag frågat mig; vad vill jag göra? tillsammans med följdfrågan; hur ska jag göra det jag vill? Detta har jag besvarat med att varje dag se betydelsen av det jag kan påverka för att komma tillbaka. Det innefattar mer än 2000 rehabpass genom åren om jag bara räknar på de mer omfattande skadorna jag ådragit mig. Just detta är inget som belastat mig, för att det är det jag vill göra i den situationen. Däremot att inte få ut det man har i sig, har varit frustrerande. Mest påtagligt var detta 2013, när jag drabbades av en huvudskada som slog mig ur vardagen.

Att jag älskar att spela fotboll, kan du inte ta miste på om du är mig nära. Att jag gjort allt jag kunnat för att få göra det, är också svårt att ifrågasätta. Men det finns många andra än jag själv som bidragit till att jag fått spela de hundratals matcher som jag ändå fått möjlighet att göra. Alla som är insatta i problematiken och forskningen kring min huvudskada från 2013 vet att jag bara kan tacka Gud för att Han gav mig hela mitt liv tillbaka från en sekund till en annan. Hjälpen kring min rygg har jag främst Björn Aasa att tacka för, men inte att förglömma många andra i de medicinska team vi har haft i klubben som betytt otroligt mycket!

Sedan 2009 har jag endast under fyra säsonger lyckats spela mer än hälften av matcherna. Jag har ändå lyckats bli nominerad till Årets spelare tre gånger och blivit trea i den interna skytteligan två gånger. Vetskapen om att jag har mycket att ge har alltid drivit mig till att få vara ”mig själv” där ute på banan igen. Men jag har nu kommit till en punkt att jag inser att det inte är möjligt.

Under året 2017 har vi försökt att balansera belastningen i träningar och matcher för att jag ska kunna bidra så mycket som möjligt, men det är svårt att besegra kroppen när den säger i från, och det har den gjort återkommande under hela året. Nu kommer jag att fortsätta min rehab i ett par månader efter mitt senaste bakslag mot Nyköping. Men inte för att komma tillbaka till fotbollsplanen, utan för att komma tillbaka till en bra vardag.

Det är inget unikt med att spelare slutar pga. skada. Jag tar ett beslut som flera andra behövt göra av olika anledningar, både lindrigare och värre än mina egna. Umeå FC lever vidare och projektet mot Superettan med Andrée i spetsen känns väldigt bra. Det känns som vi har skapat en bra grund för att ta nästa steg, kanske redan nästa år. Man glömmer fort vad som varit betydande i den mediahype som idrotten skapat men jag kommer för alltid bära med mig de underbara människor jag lärt känna under dessa år och kommer för alltid ha klubben nära hjärtat.

Jag är tacksam och stolt över det jag har åstadkommit i Umeå FC och vill rikta ett speciellt tack till alla de ideella krafterna inom föreningen som gör så stor skillnad.

Tack för mig!”

Jens Sjöström